Usch!! Nu var det gjort. Lillan har fått sin första vaccination. Vi hade väntat oss gallskrik och otröstligt barn i kombination med detta. Vad vi inte hade väntat oss var att Pappa Sebbe skulle rullas iväg på bår strax innan sticket, haha! Fy alltså.. Jag tror bara mina syskon förstår när jag säger att jag inte kunde sluta skratta. Det är en sjuk humor, nej en förbannelse!, att ha skadeglädje. Jag vet inte ens om skadeglädje är det rätta ordet... Skrattet är alltid nära till hands när man minst av allt borde skratta. När man är i kyrkan, eller då en lärare i skolan skäller ut klassen, under bön, när någon ramlar eller slår sig, när vi gifte oss...you name it. Så länge det ska vara allvarligt, eller tyst, då bubblar det inom mig. Jag har lärt mig att behärska denna "humorn" genom åren, speciellt i mitt yrke inom vården. Men ibland, och ofta oförutsett, dyker den upp till ytan.
Idag var en sådan dag. Sebbe satt och höll Amelie i sitt knä. Han värmde hennes lår med sina händer i förhoppning att sticket från de två sprutorna hon strax skulle få skulle göra mindre ont. Plötsligt säger Sebbe att jag får ta Amelie, han fick så väldigt ont i ryggen. Haha, ok, säger jag o tänker att han sjåpar sig. Men det går inte över. Det blir värre. Och värre. Och värre. Smärtan sträcker sig från ryggen mot bröstet. Bvc sköterskan springer ut för assistans och in kommer ett helt team. Jag kan inte hålla skrattet borta. Allt skedde så fort. Till slut kan han knappt andas och vid den här laget skrattar vi båda två. Jag fick allt några märkliga blickar från sjuksköterskorna...men jag tror det hjälpte lite att Sebbe också skrattade. Hursomhelst rullas han ut på bår medan han säger mellan kramperna "fortsätt där vi sluta Eva! Det är bäst o bara ge henne vaccinationen!". Haha, sagt och gjort. Visst blev det lite gråt från henne efter sticket, men det gick fort över. Hon är en tapper tjej!
Efteråt gick vi två över till vårdcentralen där Sebbe undersöktes. Han fick mycket smärtstillande. Tack o lov var det inte hjärtat!! Det misstänks däremot gallsten eller njursten så det väntas kallelse till röntgen/ultraljud inom några veckor. Denna gången ska han se till att gå på ultraljudet..det gjorde han inte senast för 4 år sedan då något liknande hände. Vi är tacksamma för att vi var på sjukhuset då detta hände! Och väldigt tacksamma för att Sebastian lever och mår bra :)
4 kommentarer:
Men oj! Tur att det inte var SÅ allvarligt som det hade kunnat vara. Hoppas han kryar på sig snabbt. Och jag känner igen det med skrattet men det kommer ofta om jag är nervös eller ibland helt skräckslagen. Det blir typ fel reaktion i hjärnan när man blir chockad :P
Hälsa till dem båda! Och förresten tror jag att skrattet är den bästa smärtlindringen. Kram från Ullis
Oh vad laskigt! Hoppas Sebbe kanner sej battre, och att dom kan lista ut precis vad som ar pa gang. Skont att ni var pa sjukhuset, vilken timming?! Och ja, skrattet ar en curse!! Skratta sa mycket att lasa din historia, kan se mej Eva fnissa ivag! Kram pa er alla tre! -Mia.
Jag trodde först när jag kom in på inlägget att han svimmade när han såg lillan få sprutor! Haha, nu är det jag som skrattar olägligt :) Hoppas han mår bättre, och verkligen - vilken tur att ni var på sjukhuset!
Skicka en kommentar