Min Farmor är en sann kämpe. När vi växte upp var hennes hem en plats där vi, en familj på 5 barn kunde leka, sova över, prata, sy och äta oss proppmätta. Ett kort besök hos henne innebar minst 6 rätters inom loppet av 2-3 timmar. Vi brukade skämta hemma då vi klagade på hunger att "vi kanske skulle åka till farmor då". Än idag vet jag inte varför hon gödde oss så, men när jag tänker tillbaka på hur det kändes då man praktiskt taget rullade hem mot spårvagn och tåg, så gör jag det med ett leende. Det var Farmors sätt att visa att hon älskade oss.
Hennes liv har inneburit många sorgeämnen, men trots det har hon alltid haft ett leende på läpparna. Hon var väldigt fåordig när det gällde hennes liv i Polen och koncentrationslägren. Där förlorade hon sin far och sin bror. Hon berättade om hennes räddning, om hur hennes mor hittade en säck med manna i ett skjul. Instinktivt hade Farmor ätit sig mätt på mannan, men hennes mor gav henne små små portioner. Farmor sa "Det var som manna från himlen". De små portionerna fick dem att överleva. De kom till Sverige i de vita bussarna.
Sedan 1986 har Farmor levt ensam. Det skänkte oss tröst då hon gick bort påsken 2011, att hon fick träffa sin make, mor, far och bror igen. Hon har längtat länge tills den dagen. Vilken glädje.
Att sitta med Farmor var vackert och fridfullt.
Begravningen ägde rum i Katolska kyrkan på Heden.
Sorgligt men fint farväl.
Farmor, vi minns dig. Vi älskar dig.
2 kommentarer:
Vad vackert skrivet, Eva. Och vilket liv din farmor levt! Visst är det bra att skriva, för att bevara sina känslor och minnen.
Ha det så bra!
Åh så fina bilder Eva , jag saknar farmor så otroligt mycket .Älskar att sitta på hennes kökspall medan jag lagar mat o "sända" henne en tanke :)
tack för att du skrev ned manna historien ,den hade jag glömt .
kram kram
Skicka en kommentar